Föreläsningen som var i måndags.

Det slår mig att hon ser så ung och oförstörd ut, den unga kvinnan som sitter framför oss och pratar. Det mörkar håret är uppsatt i en tofs. Hon har en svart kavaj och ett par jeans på sig. Hon ser ut som dagens unga kvinnor gör, och man kan lätt tro, vid första anblicken, att hon är som vem som helst. Det är hon inte. Hon är Daniella och hon har en livsberättelse som jag hoppas att få ska behöva ha.

Med lugn och saklig röst berättar Daniella om en oerhört tuff uppväxt kantad av missbruk och hopplöshet. Från det hon är mellanstadiebarn (ja, då är man ett BARN!) tills det att hon är ung vuxen i 20-årsåldern letar hon bekräftelse och söker sig till droger, alkohol, hemlöshet och självmordsförsök. Det är en oändligt sorglig berättelse som vi får ta del av, men inte en gång brister hennes röst. Inte en gång! Jag själv sitter där med tårar i ögonen och en enorm klump i halsen och tänker -Stackars barn!!! Varför skulle du behöva leva ett sådant liv? Daniella berör. Hennes mod berör. Hennes liv berör.

Idag är Daniella småbarnsmamma och har varit drogfri i 4 år. Det är i kontakt med Hasselagrundaren Mats Barre som det vänder. Genom kärleken till pojkvännen i Göteborg och hans familj som hon får flytta hem till, genom psykologer och genom ett väntande barn läker Daniella. När jag frågar henne om hon i backspegeln kan se vad det är hon hade behövt för att inte välja fel väg, svara hon: att bli sedd, att få ta del av andras familjers vardag t.ex. äta middag utan att pappan i familjen dricker sprit och att bli lyssnad på.

Vad jag tar med mig från kvällen är det där att just jag, oavsett om jag förstår det eller inte, kanske betyder något för någon. Genom fotbollen i NSK, men också mitt yrke som lärare, träffar jag många. Där har vi alla ett uppdrag: SE BARNET, SE PERSONEN och LYSSNA. Där och då kanske du är vändpunkten.

/ Ann Bergdén